Jag kan inte förstå. Allt som hänt. Skrollan var ju den som var det bästa. Hennes sköldpadds färgade kropp och hennes jack i örat.  De kommer jag aldrig glömma. Allt jag gjort för dig finns kvar.
Sorgen är stor. Lika stor för alla men vissa döljer och försöker gå vidare i livet. Men jag kan inte fortsätta. Jag står kvar. Men varför hände allt? Varför den dagen? Alla måste ta adjö en dag. Men kan hon inte bara ha levt lite längre. Jag vill bara spola tillbaka. Springa upp till museumet och krama om dig. Bära ner dig och säga att jag alltid kommer älska dig. Men det går inte. Det går inte!
Den underbara söta älskade skrollan är borta för alltid :'(
Än vad jag gör så kommer jag aldrig få krama om dig och säga att jag älskar dig. Jag kommer aldrig få höra ditt traktor spinnande ljud. Inte se dig i ögonen och le. 
Jag får inte se dig nå mer. Jag måste förstå det.

Jag ska sakna dig. Saknaden och det jobbiga att gå igenom en förlust av ett djur gör oss starkare.
Jag kommer att förstå efter en tid.

I know that you are well. But the sense of loss is so great that I do not even understand it. But I will understand it soon. And understand that you have had a difficult but good life with us.And hope that you will remember that we love you.

I will never hug you and say I love you.